Pionjärerna – Sveriges första landslag i futsal

Denna artikel publicerades i tidningen Offside nummer 3 2005. Tio sidor omfattade reportagen från vår första landskamp som var FIFA-sanktionerad. Texten är lånad med tillstånd från tidningen Offside.

sweden_team_in_iran_500

Pionjärerna, det första svenska landslaget i futsal: Ove Holmberg, Abbas Razawi, Patrik Jokitalo, Murat Kucukgöl, Jonas Packalen, Tony Bergqvist, Jonas Olsson. Joachim Älgevik Carlsson, Stefan Kordelius, Johan Linell, Tomi Kuisma, Birhan Akdag.

För första gången någonsin har ett svenskt lag tävlat i en internationell turnering i futsal, den Fifa-antagna standarden för innefotboll. Offside var med när »en brevbärare från Handen, en pizzeriaägare och en svartmålare« försvarade de svenska färgerna i Teheran.

Abbas Razavi var assisterande förbundskapten när Iran 1978 deltog i fotbolls-VM för första gången. Han har tränat flera iranska ligaklubbar och lett lag i högsta serien i Dubai och Ungern. Med iranska toppklubben Esteghlal vann han 1990 den asiatiska motsvarigheten till Champions League.
I Iran är Abbas Razavi ett stort namn. Tack vare honom har ett svenskt lag blivit inbjudet till den första upplagan av NIOC Nationalization Cup, en futsalturnering som firar förstatligandet av den iranska oljeindustrin. Abbas själv skall vara coach för det svenska laget.


Jag träffar Abbas i Vendelsö centrum några dagar före avresan, i en videobutik han driver tillsammans med sin son. Jag har satt mig i videobutikens kontor, ett litet skrivbord i ett hörn strax utanför pentryt. Abbas står upp, det finns bara en stol. På skrivbordet står en rad böcker: Soccer Tactics and Skills, Fitness Training in Soccer och The Soccer Coaching. Där finns också en hög iranska tidningar. Abbas plockar upp ett par av dem där han själv blivit intervjuad, helsidor med tre-fyra porträttbilder på honom i någon av de dagliga sporttidningarna.
Liksom många landsmän har Abbas inte fått jobb efter sina kvalifikationer i Sverige. Sedan han kom hit som Fifautbildad tränare 1993 har han inte nått högre än till tränaruppdrag för Västerhaninge i division två och Haningealliansen i trean och fyran. I år har han hand om Vendelsö IK i division fem.
– Jag känner stor saknad efter tränarlivet, säger Abbas. För att kunna ha det som jobb behöver man mycket kontakter och tur. När man inte har möjlighet att visa vad man kan blir det tråkigt. Det är som att vara målare, har du bara en färg blir det inte så vackert.

Det är ett uppspelt och förväntansfullt svenskt lag som sätter sig på Iran Airlines direktflyg till Teheran. Långt där borta väntar bland annat Japans landslag och värdlandet Iran, rankat som nummer tio i futsalvärlden.
Pionjärerna heter Stockholm All Stars – ett hopplock av spelare som tog hem senaste upplagan av Caperio Cup, och som därmed kan kalla sig bäst i Sverige. Caperio Cup var den andra av två större futsalturneringar som hittills arrangerats i landet.
För att bli bäst i Sverige besegrade All Stars Handelshögskolan, Rinkeby AIF, Gustavsberg, Caperio Dream Team, Huddinge och Värmdö.
Svensk futsals store eldsjäl och pådrivare, Ove Holmberg, har sett till att gruppen ger ett seriöst intryck i blå träningsjackor med ryggtrycket »Futsal Sweden« och svensk flagga på bröstet.
Några av de från början tänkta spelarna har tackat nej till äventyret, och man har fått komplettera i sista stund. Av de nio i spelartruppen finns det killar som aldrig har spelat tillsammans.
Mästarlagets stomme är utomhusspelare från division tre-klubben Haningealliansen. Det var ett tag sedan de kallades »unga och lovande«. 32-årige Tony Bergquist återvände 2004 till Haninge efter sex säsonger i Älvsjö AIK och är reseledare och navet i gänget. Målvakten Johan Linnell, 28, spelade i Hammarby som junior; hans bästa fotbollsminne är att han satt på bänken när Hammarby gick upp i Allsvenskan 1993. Jonas »Packe« Packalén, 28, har återvänt till Haninge efter spel i Bagarmossen och Huddinge IF. 25-årige Birhan Akdag – »Haningealliansens bästa spelare 2003« – har tidigare spelat i Tyresö FF. Tuomas Kuisma är 24 år och kallas »Tompi«. 33-årige Stefan Kordelius, »Kodde«, är den som spelat högst i seriehierarkien, med meriter från Nacka FF i division ett.
För att fylla ut laget har Abbas Razavi lånat med sig Murat Kucukgöl från Rinkeby AIF och Patrik Jakitalo från Vendelsö IK. I truppen finns också 26-årige Joacim Carlsson som förra året spelade division tre-fotboll i Rödeby AIF. Nyinflyttad till Stockholm från Blekinge sa han inte nej till fyra dagar i Iran när arbetskompisen Johan Linnell frågade om han skulle hänga med. Joacim har aldrig tidigare provat futsal.
Murat bjuder på smågodis, Tony förklarar för några nyfikna iranier vad vi är för ett gäng. Abbas sitter lugnt och funderar. Kortleken har kommit fram.
– Det här är svenska landslaget och så blir det två turkar på bild, kommenterar »Packe« när Murat och Birhan hamnar framför en kameralins.
– Jävla hundmat, betygsätter »Kodde« flygplansmaten.
Lagledaren Jonas Olsson sitter med en tjock amerikansk pocketbok i näven. Han är gammal Haningespelare, nu har han en ledbandsskada som hämmar rörligheten.
– Vad är det där? frågar »Packe«.
Olsson vrider och vänder lite på Nelson DeMilles Up Country och svarar:
– En bok.
Abbas Razavi har taktiken klar.
– Vi kommer att spela 1-2-1, inte 2-2. Vi har laget, de andra individerna. Jag tror att vi har kondition för att få tre med oss när vi anfaller och tre när vi försvarar oss. Det gäller att inte göra ett enda misstag, säger han.
I Teheran är luften ljummen. Bussen som hämtar oss har en äkta matta i mittgången och vi körs direkt till Olympic Hotel där maten snabbt dukas fram.
– Det smakar ju gott med golden retriever, säger »Tompi«.
Hotellrummen har sex meter i takhöjd och är byggda i två plan. Soffa, fåtölj, stort badrum, rejäla garderober och skrivbordsplats med hotellets kuvert och brevpapper i bottenplan. Bönematta och koranen i en byrålåda. Sängplatserna finns på en hylla en trappa upp.
Abbas går omkring och ser till att alla kommer till rätta. Till de rum där det spelas kort säger han:
– Ska ni spela kort får ni stänga dörren.

Det svenska laget har lånat Stadiums personaltröjor inför resan och gör ett propert och enhetligt intryck vid frukosten. Det finns kaffe, te, tunt bröd, runda bullar, mjölk, cornflakes, ägg, melon, tomat, honung, marmelad, skalad gurka, skinka, korv, fårost och kiwi att plocka bland.
– Finns det McDonald’s i Teheran? undrar »Kodde«.
På hotellet bor också ligalaget Shiraz som ska spela match på gigantiska Azadistadion, där fem människor trampades ihjäl när de var på väg från VM-kvalmatchen Iran-Japan i mars. Shiraz är ett av de lag Abbas Razavi varit tränare för och många kommer fram och hälsar.
För svenskarna väntar första matchen klockan 16.30, då All Stars spelar mot Irans landslag. Det verkar osäkert om det blir tid för träning innan dess. Vid elvatiden börjar spelarna diskutera taktik och laguppställningar. Killarna har inte spelat inomhusfotboll på två månader.
Abbas påpekar att Iran är samspelt, att de var på läger i tre veckor när de skulle spela Asiatiska mästerskapen. Tony är trots allt optimistisk inför dagens match och tror att Stockholm All Stars kan överraska med ett spel som de drillade futsalspecialisterna inte känner igen.
Samtidigt reflekterar han i ett ögonblick av klarsyn:
– Om det går bra för oss – vad säger det om futsal?
Det blir dags för avfärd.
I området kring Olympic Hotel finns flera stora sportanläggningar, bland annat en futsalarena som rymmer 12 000 åskådare, men den här turneringen spelas i handbollsförbundets anläggning en halvtimmes bussfärd från hotellet. Trafiken är tät och livlig. På en motorcykel sitter tre unga män utan hjälm. En motorcyklist kör i fel trafikriktning i en rondell och någon frågar Abbas om det sker mycket olyckor.
– De är duktiga. De träffar inte varandra någon gång, svarar Abbas.
På arenan möts Abbas Razavi av omfamningar och varma, glada leenden. En man i 60-årsåldern som tidigare var sekreterare i Irans fotbollsförbund klappar Abbas ömt på huvudet.
En funktionär säger att arenan rymmer 5 000 åskådare men att man bara väntar sig en publik på 2 000, eftersom ligamatchen mellan Esteghlal och Shiraz
spelas samma kväll. När den första matchen börjar har 200-300 åskådare samlats och jag uppskattar att det finns plats för ytterligare 1 000, som mest. En iransk klack med flaggor ser ändå till att skapa ljudvolym värdig en elitturnering.
Matchen mellan Japan och ligakombinationen NIOC Iran blir ett ställningskrig, men i slutet av halvlekarna höjs intensiteten och kombinationerna ger plötsligt resultat. 2-2 i halvtid blir till slut 4-4 följt av
en mållös förlängning. I straffavgörandet är Japan effektivare.
I det svenska omklädningsrummet hålls taktikgenomgång inför mötet med Irans landslag. Med tuschpenna tecknar Abbas laguppställningen och
ritar några spelmönster. »Packe« lägger motvilligt ifrån sig ett medhavt nummer av Café.
– Deras forward är listig som en orm, säger Abbas. Jag tycker vi börjar lite försiktigt i fem-sex minuter,
vi håller våra positioner och koncentrerar oss på markering.
Abbas peppar killarna. Leendet har kommit fram, i den här situationen trivs han.
– Vi har bättre karaktär på planen, speciellt tillsammans. Iran har tagit bort fem spelare ur sitt landslag och de som kommit är unga och hungriga. De kommer att tjafsa vid frisparkar, ni går bara därifrån.

Presentationen av de två lagen är ståndsmässig. Gemensam inmarsch på arenan, landsfanor i taket, fotbollspojkar med nationsskyltar, högtidliga tal och militärorkester signalerar att NIOC Nationalization Cup är en seriös turnering med höga ambitioner.
Matchen börjar ungefär som tänkt. Johan Linnell får flera skott på sig, men efter fyra minuter får det svenska laget en bra chans att ta ledningen när en hörna håller på att resultera. Minuten senare gör Iran 1-0 på frispark och därefter är det kraftig dominans för hemmalaget.
De iranska spelarna är bättre i allt och deras inövade kombinationer kollrar bort svenskarna. Stockholm All Stars tappar markeringen, blir frånsprungna och anfaller huvudlöst när de tillfälligtvis får låna bollen. Dessutom har svenskarna inte riktig koll på reglerna och förlorar flera bollar för att de inte gör sidlinjessparkarna på rätt sätt.
Efter 13 minuter är ställningen 4-0 och Sverige begär timeout.
Abbas dirigerar om försvarsspelet från man-man till zonspel. Siffrorna står sig till halvtid och Abbas konstaterar att de sista fem minuterna varit bra. Han varnar än en gång för Irans storstjärna Vahid Shamsei:
– Det är alltid nummer 9 som får bollen, han skjuter eller passar och det blir alltid farligt.
Tendensen håller i sig. 5-0 är en riktig uppsnurrning med en överspelad målvakt som får se bollen rulla längs mållinjen och stötas in av en obevakad iranier. Svenskarna byter tätt, de har egentligen inte sämre kondition men tvingas till ett kraftödande spel som när en underlägsen squashspelare får rusa från hörn till hörn. En kontring ger ett tröstmål innan Vahid Shamsei fastställer 7-1.
– Vi är lite för gamla, det går lite för fort, säger Tony i omklädningsrummet efteråt.
– De är ju proffs. Vilka är vi? En postis från Handen, en pizzeriaägare, en svartmålare, konstaterar en tröttkörd svensk spelare.
»Kodde« är inte lika stukad:
– Hade Johan hållit nollan så hade vi vunnit med 1-0.
Medan spelarna byter funderingar i omklädningsrummet intervjuas Jonas Olsson i iransk TV. Abbas får tolka när Jonas svarar på frågor om iransk fotboll och iransk futsal.
I bussen på väg tillbaka till hotellet säger Olsson:
– Ett landslag som inte kan reglerna i sin sport, det måste vara unikt.

Det har funnits många varianter av fotbollsspel inomhus på mindre ytor. Five-a-side, futebol cinco, mini football och fut-5 är benämningar på något som i grund och botten är samma sport, men som har olika regelverk. Det har funnits ett behov av internationell standardisering, och vinnaren heter futsal.
Futsal skapades ursprungligen i Montevideo efter Uruguays VM 1930. Hos ungdomen var längtan efter att spela fotboll större än tillgången på riktiga fotbollsplaner. Någon, vissa säger gymnastikläraren Jorge Santos, andra fotbollstränaren Juan Carlos Ceriani, uppfann därför en variant som gick att utöva på små lekplatser och bakgårdar. Med fem spelare i varje lag blev det möjligt för alla att spela fotboll. Sporten fungerade dessutom inomhus och utövades ofta på basketplaner. Namnet på sporten blev futsal, efter de spanska orden för fot och inomhus. I Latinamerika växte populariteten. Paraguay vann de första Sydamerikanska mästerskapen 1965, Brasilien tog hem de kommande sex mästerskapen.
Först under sent 80-tal engagerade sig Fifa i innefotbollen. 1987 arrangerades en experimentturnering i Brasilien och 1989 hölls det första officiella världsmästerskapet, men utan att Fifa använde namnet futsal. Devisen var »one football family« och några varianter av den riktiga fotbollen ville man inte erkänna. Brasilien vann detta första mästerskap liksom de kommande två.
1994 började Fifa ändå använda namnet futsal, VM avgörs numera vart fjärde år. 2004 spelades det i Taiwan, 24 nationer deltog och Spanien vann för andra gången i följd.
I dag finns det professionella futsalligor i flera länder, och i Brasilien är futsal den fotboll som ungdomar börjar med. Överhuvudtaget är futsal stort i många länder med bra klimat för utomhusfotboll, förklaringen är bristen på ytor för elvamannaspel. Utöver de sydamerikanska nationerna räknas Spanien, Italien, Ukraina, Tjeckien, Ryssland, Portugal, Ungern och Iran som världsledande.
Till Sverige kom sporten tack vare Ove Holmberg.
När han blev arbetslös för ett par år sedan fick han rådet att göra något av tiden, något han brann för. Med fotbollsspelarbakgrund i Stockholmsklubben Älvsjö AIK hade han växt upp med vinterturneringar inomhus av olika slag, med olika antal spelare, olika storlek på planen, med och utan sarg… När han upptäckte hur stort futsal hade blivit, hade han också hittat sitt ämne.
– Jag blev eldsjäl för det här, säger Ove. Dels för att futsal gynnar det tekniska spelet, tacklingar är inte tillåtna. Men framför allt för möjligheten till internationellt utbyte.
Utomlands är de bästa futsalspelarna specialister, de kombinerar inte med elvamannafotboll. I Sverige ligger en sådan utveckling väldigt långt fram i tiden, här kan det snarare handla om ett roligt och teknikutvecklande vinterspel för spelare i tvåan och lägre divisioner. Ove insåg att sporten gav en möjlighet för svenska spelare som annars inte är i närheten av elitfotboll att få spela landskamper, VM och Uefacupen.
Målsättningen blev att få den svenska fotbollsrörelsen att förstå vad futsal var. Strategin var att starta några turneringar, sätta upp en hemsida för futsal och under tiden bearbeta Svenska Fotbollförbundet. Det första Ove gjorde var att låta översätta reglerna från engelska till svenska. Det kostade 9 000 kronor som han betalade ur egen ficka.
Ove Holmberg fortsatte sedan i offensiv anda och kallade den första turneringen, som spelades 2004 och samlade tolv klubbar från Stockholmsområdet, för futsal-SM. Efter visst knorrande från Svenska Fotbollförbundet döptes årets tävling om till det mer modesta Caperio Cup, i väntan på ett sanktionerat SM.

Under fredagskvällens ligamatch på Azadistadion är det svenska laget Vip-gäster och får sitta på galonklädda, stoppade säten. Det hindrar inte ett gäng småpojkar från att kommentera den blågula futsalinsatsen tidigare under dagen – de skrattar och visar sju fingrar.
Nästa dag är stämningen ändå optimistisk. Inför matchen om tredje pris gör Abbas några förändringar i laguppställningen för att få en jämnare kvalitet mellan dem som byter med varandra. När han ritar pilar på tavlan kommer leendet fram igen och han pratar om hur motståndarna rör sig. Han betonar än en gång vikten av att behålla lugnet, att hålla i bollen och att döda tiden.
– Inte ge present till motståndarna, säger han.
Denna gång får det svenska laget möjlighet att värma upp. De kör en övning med bollmottagning på bröstet, knätouch och passning tillbaka via foten. Övningen fungerar perfekt. Även uppvärmningsklyschorna sitter som de ska:
– Kom igen nu grabbar, vi har inget att förlora!
– Håll ihop laget!
Ungefär 100 åskådare finns på plats för att se bronsmatchen. På sju minuters spel får de se den iranska ligakombinationen göra tre mål. Abbas taktikgenomgång ser ut att vara fullkomligt bortglömd. Svenskarna skapar visserligen mer än dagen innan, men de är också betydligt sårbarare. NIOC Iran sågar sig enkelt fram över planen och bara Johan Linnells storspel i mål håller siffrorna nere. När Stockholm All Stars går ut i omklädningsrummet är ställningen 4-0.
Den annars milde Abbas Razavi är arg. Han gestikulerar, höjer rösten, tappar svenskan. En kaskad av ord kastas över spelarna:
– Vi har kommit 4 000-5 000 kilometer. För att göra vad? Vi glömde systemet, när vi har bollen alla spelar framåt, det går inte, hur många gånger du vann på den här typen av spel? De kan inte göra fyra mål om vi håller positionerna! Jag såg inte tre gånger passning till varandra! Om vi så spelar tusen timmar kommer det inte att bli mål!
Utskällningen ger resultat. All Stars genomför en lyckad kontring där Tony håller i bollen och passar i rätt läge till Murat, som enkelt kan lägga in bollen. Det står 4-1.
Framgången är tillfällig. Snart ser det ut som i första halvlek och hemmalagets segersiffror hade kunnat bli större än 11-2.
Medan Abbas intervjuas av iransk TV och press gör laget sitt bästa för att tänka positivt i det svenska omklädningsrummet.
– Konstigt nog var vi bättre i dag fast vi släppte in elva mål, tycker Jonas Olsson.
– Det är bara att inse att vi är 30 år efter, konstaterar »Kodde«.
– Det kostade sex mål i baken för att göra ett framåt, säger Olsson.
Finalen blir en match mellan två skolade lag. Iran besegrar Japan med 5-3 och befäster positionen som Asiens främsta futsalnation.
Finalmatchens höga nivå får en av de svenska spelarna att trösta sig själv:
– Det är ju jättetufft med futsal, det är en helt annan sport. Zlatan och Ljungberg hade också haft svårt i den här turneringen.

På kvällen avslutas turneringen med en bankett.
I sitt tal summerar Mohammad Sadegh Deroudgar, som på visitkortet kan skriva vice generalsekreterare i Irans fotbollsförbund, ordförande i förbundets futsalkommitté och vice ordförande i Asiens fotbollsförbund:
– Framöver vill vi ha med fler lag och få en tuffare tävling.
Det är tydligt vilka han syftar på.
I konkurrens med Irans landslag, Japans landslag och den iranska ligakombinationen NIOC Iran har det svenska hopplocket Stockholm All Stars alltför tydligt visat vilken status innefotbollsvarianten futsal har i Sverige.
Jag ber Mohammad Sadegh Deroudgar kommentera den svenska insatsen. Svaret lindas inte in i artighetsfraser.
– När man ordnar en turnering är det viktigt att alla lag försöker vinna. Ni har en bra coach men inget bra lag.
Han bjuder på råd om hur Sverige ska utvecklas som futsalnation. Det iranska fotbollsförbundet bestämde sig 1997 för att satsa på futsal, och bara åtta år senare har man byggt upp ett ligasystem med 14 halvprofessionella lag i en superliga där spelarna inte kombinerar futsalspelandet med elvamannafotboll. Därutöver finns en division ett-serie med 16 klubbar och 40 lag i regionala ligor. Deroudgar berättar tröstande om när Iran åkte till England 2002 för att hjälpa landet att utveckla futsal.
– Det iranska laget vann med 27-1 och 29-1.

När Abbas Razavi summerar turneringen nästa dag uttrycker han ingen besvikelse över det svenska lagets insats. Det har varit bra för grabbarna att komma ut, man kan inte alltid tänka på resultatet, futsal måste komma igång i Sverige.
Han säger att den sista presskonferensen var en pärs.
– Jag var mycket pressad och fick svåra frågor om varför jag kommit med ett så dåligt lag. Vad skulle jag säga?
Han ser sliten ut. Varje natt under de tre dygnen i Teheran har han besökt sin mamma och pratat. Han har också fått två erbjudanden om att träna iranska division ett-klubbar, men tackat nej.
– Allt handlar inte om pengar. Jag har en son, dotter och fru i Sverige. Jag älskar fotboll och vill gärna vara proffstränare. Men livet handlar inte bara om det.
Bara timmar återstår av äventyret Iran. På Teherans flygplats upptäcker killarna i Stockholm All Stars hur billigt det är med cigarettlimpor. Polisaspiranten i gänget räknar ut att han kan köpa tio limpor, sälja dem till en lokal handlare hemma i förorten för 120 kronor styck, och tjäna 800 kronor.
– Men du ska ju bli polis, du ska ju stoppa dem som gör sånt, säger jag.
– Läser ni inte etik och moral på Polishögskolan, frågar en lagkamrat.
– Jo, massor. Men det här har inget med etik och moral att göra. Det här är business, blir svaret.

»Ömsom vin, ömsom vatten« är Ove Holmbergs analys av det svenska deltagandet i NIOC Nationalization Cup. Resultaten hade kunnat vara bättre, samtidigt tycker han att All Stars gjort en sagolikt bra andra halvlek mot Iran då laget spelade jämnt mot världens tionde bästa landslag. Egentligen hade han väntat sig två förluster med 0-10.
– Det är så här vi måste göra, komma ut i världen och åka på pumpen. Vi har lärt oss oerhört mycket av det här, säger han.
Ove är osäker på vad som ska hända framöver. Futsal är ännu inte ens en officiell sport i Sverige. De 24 distrikten för utomhusfotboll ska ta ställning till futsals status vid en ordförandekonferens i juni.
– Jag är inte fundamentalist, snarare skeptiker. Kanske var det en felsatsning från början, så jävla kul är det inte att titta på futsal. Vissa matcher har jag problem att hålla mig vaken i andra halvlek. Och man undrar ju när en landskamp mellan två av Asiens bästa landslag bara drar 300 åskådare.
Vad som än händer framöver blir det utan Ove Holmberg som sportens drivande motor.
– Jag flyttar till Ulricehamn i sommar och stänger ner verksamheten för egen del. Men jag hoppas att någon tar över.

Magnus Hagström, Offside

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera